Nyss anlända till Moskva och lite lagom "bakfulla" efter en för lång siesta på hotellet, påbörjade vi promenaden mot tunnelbanestationen för att utforska denna världsstad. Vi hann inte långt innan vi fick vända tillbaka för att smörja in Nurps sargade kropp med solkräm. Ryggen hade nu börjat flagna efter första dagens strandfiasko i Sotji och det var läge att åtminstone smörja in ansiktet för att skydda och bidra till att behålla brunfärgen någon dag till. Vi tog oss smidigt till hållplatsen närmast Röda Torget och när vi närmade oss torget fick vi på klassiskt ryskt manér gå igenom en säkerhetskontroll för att ens komma in. Vi kände oss lite coola så vi väntade med titta på sevärdheterna och beställde istället mat på en uteservering. Inte helt fel att sitta i skuggan av ett solparasoll medan solen hettade på oss för nionde dagen på rad. Vi vet knappt vad regn är längre! En låång stund senare och med magsäcken full av smaskiga pizzabitar gav vi oss av mot Röda Torget. Där var det kända Kreml-området, Lenin-mausoleet och inte minst Vasilijkatedralen mitt framför våra ögon! Det är alltid speciellt att se något live som man bara sett på bild tidigare. Ännu en sevärdhet att bocka av från listan, och ännu en sevärdhet mer på listan som Trypp inte sett. Den inofficiella tävlingen fortsätter mellan bröderna.

Efter att ha tagit en del bra bilder och på tok för många ointressanta bilder som snart skulle komma att raderas började vi fundera på hur vi bäst skulle spendera vår lediga dag. Vi tog promenaden från torget och gick till parken intill. Vatten och glass gick åt i värmen. Vi saknade möjligheten att bada som var så given i både Sotji och hemma i Sverige. Vi hittade en jättekupol av glas på en kulle i parken där vi satt oss med hundratals andra turister. Märklig idé att täcka över den fria ytan och samtidigt försämra utsikten från kullen. Det blev ju dessutom svinvarmt när solen gassade på. Men snart började det spruta ut gas ifrån rör under kupolens tak och det blev både svalare och fuktigare under kupolen. Vi gissar att det var vattenånga men det var oundvikligt att skämta om nervgas. Vi tror och hoppas att ryssarna har förstånd nog att inte ge sig på sina turister. Men om de inte har det så var vi i alla fall tacksamma för svalkan det gav. Eventuella biverkningar får vi reda ut på sjukhuset om några månader eller år. Vi tog ingen egen bild, men nedan ser ni hur den ser ut.

Vi fortsatte vår upptäcktsfärd utmed Moskvafloden där vi stötte på båtturs-säljare var femtionde meter. Det blev trots allt inte jobbigt eftersom ryssar alltid respekterar ett njet, vare sig det är taxichaufförer eller andra gatusäljare. Vi var båda överense om att Moskva är en väldigt grön och fin stad med vackra byggnader, och att floden ger en mysig känsla. Här och var finns naturligtvis ålderdomliga hus som liknar kärnkraftverk, men när vi tänkte efter så kom vi på att det kan se lika ut i Sverige med blandade stilar på hus och fula byggnader. Det är troligen inget unikt för Moskva.

På vägen tillbaka hem, efter ett par fina timmar på stan, passerade vi en trappa på en tunnelbanestation som vi varit på tolv timmar tidigare. Vår reaktion var att ”här var vi igår” och snart insåg vi att det bara var några timmar sen vi kommit till Moskva. Tid och rum började flyta runt fullständigt för oss och tröttheten fick oss att skratta över hur borta vi kände oss. Tur att det bara var en dag kvar, tänkte vi. En dag som skulle bli än mer kaotisk.

Kvällen spenderade vi hemma. Fast först letade vi länge efter en matbutik, då det fanns märkligt många småbutiker som bara säljer typ mjölk och kött, och andra som enbart säljer bröd och frukt. Inte var det heller speciellt tydligt om vi stod utanför en butik eller om det var en tom lokal, för skyltfönstren var gärna mörklagda för att ytterligare förvirra två redan förvirrade svenska turister. Vi redde slutligen ut röran och när nu VM hade röd dag (eller red day som vi säger i berörda kretsar) rörde vi oss utanför redigt område genom att bereda en röra av läsk och färdigredd godis. Vi red även på vågen och rörde ihop en ny bloggtext om det vi fått reda på under vår redan röriga tågreda, förlåt tågresa.

Nåja.. Problemet var att det var just det där blogginlägget som sabbade Nurps dumma förslag som slutligen blev en vi-måste-göra-det-här-grej. Vi tillät oss på lördagen att ta ytterligare en lång sovmorgon och skickade ut inlägget på bloggen under förmiddagen. ”Vår” idé, eller snarare Nurps bucketlist-förslag stängde för dagen redan kl 13. Plötsligt hade klockan slagit 12.15 och inte 11.15 som Nurp först trodde och vi visste att det skulle ta en halvtimme till centrum med bil. Snabb beställning av taxi, övertalning av Simon om att detta är chansen för livet, och sen en snabb färd till Röda Torget. Vi hade tio minuter tillgodo när vi anlände, men hamnade i en kö som var tjugo minuter lång. Vi hann alltså inte, till Nurps besvikelse. Detta var ju lördag, vår sista dag i Ryssland, och hemfärd skulle ske denna natt. När skulle vi nu få följa i Lenins fotspår? Vi hade fotat hans staty i Jekaterinburg och även åkt taxi till och från Lenin Street där. Nu skulle vi ha fått möta honom i egen hög person i sitt mausoleum och varit med om det bisarra i att se en uppstoppad människa i en glaskista!

Simon var troligen ganska tacksam när vi istället med trötta ben gick till närmaste restaurang för att ägna de närmaste timmarna åt en blandning av frukost och lunch. Vi hade ju hoppat över frukosten för att hinna möta Lenin. Nurp gav sig på en rysk Borsjtj (rödbets- och löksoppa) som smakade väldigt gott! Simon säkrade upp med hamburgare. Vi klämde i med en ostbricka också för att stilla hungern. Här bestämde vi oss för att gå skilda vägar. Nurps måste-se-allt-anda samspelade inte speciellt väl med Simons begynnande migrän och därför tog den ena vägen mot hotellet och den andre gick mot Kreml. Här började misären.

Medan Simon sov gott i sin säng på hotellet försökte Nurp ta sig in på Kreml. Det skulle vara trösten för att ha gått miste om mausoleet. Kreml hade såklart hunnit stänga och spärrades av med vakter. Ny idé: besöka Vasilijkatedralen. För lång kö och dessutom en kostnad för att se något man egentligen inte var så intresserad av. Nästa idé: besöka officiella fan-shopen för att köpa souvenirer till syskonbarnen. Tjugo minuters köande senare och efter ytterligare femton minuters minutiöst letande efter bra presenter, gavs uppdraget upp. Krimskrams kan visserligen vara kul att ha, men det var på tok för dyrt för ändamålet. Som t.ex. en mjukisfotboll med fifaloggan, eller en ryssmössa föreställande VM-maskoten, eller rysk matrjosjka-docka med maskoten som motiv. Nä, det blev bara skit med det också. Men här kom den tillfälliga vändningen då han ovetandes hamnade i Gum, Moskvas stora köpcentrum som var otroligt vackert! Visserligen hittades inget vettigt att köpa men en frozen yoghurt gick ner i väntan på att klockan skulle slå 17 och de två resande kompisarna skulle mötas på Fan Fest-området i Moskva för att se första åttondelsfinalen mellan Frankrike och Argentina.

På väg ut från köpcentret, som hade tre våningar och bestod av tre lika långa korridorer - sjukt häftigt ställe - så visade det sig att regnet slagit till med all kraft. Efter en lång väntan på avtagande regn gavs tanken upp om en torr marsch mot metron, och tillsammans med två fotbollssugna indier sprang han i skyfallet mot Moskvas undre värld. Tjugo minuter senare inträffade dagens stora antiklimax, och kanske det som markerade att det var dags att ge upp Rysslandsresan: vid tunnelbanestationen för Fan Fest ropade man ut i högtalarna att området skulle hållas stängt på grund av regnet! Det myllrade in nya tågset varje minut med supportrar som fick vända tillbaka med nästa pendel. Dessutom skulle inte området öppna alls under dagen trots att regnet börjat upphöra och ny match var på gång senare under kvällen. Till råga på allt var Simons huvudvärk för tung så han tog sig inte iväg hemifrån. Nurp tog adjö av de ”engelsk”-talande indierna som han knappt förstått ett enda ord av och begav sig hemåt. Sista kvällen spenderades i vårt hotellrum med mat från McDonalds, orimligt mycket läsk och godis, två fotbollsmatcher på teve och med känslan av att en misslyckad sightseeing-dag ändå blev väldigt bra till slut, inte minst när man såg det ironiska i allt. Simons skadeglädje bidrog starkt till det :)

Kl. 23.00, direkt efter chipsfrossa och firande av Uruguays avancemang hoppade vi in i en taxi som körde oss snabbt, med betoning på snabbt, till flygplatsen. På nåt sätt njöt vi båda av känslan av att vår säkre chaufför Andrej trängde sig in i smala utrymmen mellan bilarna medan han körde i 140 och samtidigt blinkade frenetiskt åt bilarna framför och nosade dom i stjärten. Laglösheten (eller snarare förmågan att inte bry sig om lagen) som finns utomlands ger en slags frihet vi inte har i Sverige. Därför älskar man att resa :) Med sorg tog vi avsked av Rysslands billiga taxi-turer och anlände till Moskvas flygplats för tredje gången den här resan. Ännu en gång igenom säkerhetskontrollen för att ens äntra flygplatsen.

10 kg hade varit vårt mantra för hur mycket vårt bagage fick väga. Här visade det sig att vi inte ens hade rätt till ett incheckat bagage. Grattis S7 Airlines som cashade in fina pengar på Nurps väska. Vi spenderade två trötta timmar vid gaten innan avgång 01.50. Vi hoppades på lite sömn innan mellanlandningen men flygets rutiner satte stopp för det. Flygvärdinnorna pratade i högtalarna första kvarten, släckte lamporna vid take-off för att sedan tända dom igen lagom tills man blivit trött och sedan serverades mat. När maten var uppäten var det dags att släcka lamporna igen för att landa och sen hade en och en halv timme passerat utan någon sömn.

Vi landade lite lagom övertrötta i Sankt Petersburg vid tre-tiden på natten. Nurp hade i två dagar övervägt att fixa biljetter till Sveriges åttondelsfinal mot Schweiz, hoppa av här i Sankt Petersburg och vara kvar i Ryssland i tre dagar till. Man kunde ju unna sig lite extra semester eftersom chefen halvt tillåtit det. Det kändes lite som ödet att matchen skulle spelas just där vi mellanlandade på hemvägen. Men tre dagar till i Ryssland.. nä, vi var båda ganska trötta på avsaknaden av en vanlig vardag där man vet vad man kan göra och vad man köper i affären. Nu var det äntligen dags för hemfärd och vi hade fyra timmars väntan på ett område på flygplatsen där en skylt aviserade att inga publika meddelanden skulle sändas ut här. Ett perfekt ställe att breda ut sig på och försöka få till någon timmes sömn. Men det enda vi hörde med jämna mellanrum var just dom där numera hemska ryska orden ”Ubiverski passasjerski” (kära resenärer?). Man hade stor lust att klappa till den som satt upp en högtalare där, men de många timmarnas nedlagda tid på Bamsetidningar under uppväxten gav resultat, för Bamse säger att man ska vara snäll och inte slåss. Nurp tog lite dunderhonung (alternativt överblivna chips från kvällen) för att bli stark och härda ut. Strax innan vi boardade vårt sista flyg vid 07.50 var tröttheten så stor att det inte fanns en muskel i kroppen som orkade röra sig och det enda vi kunde göra var att skratta åt allt och inget. Det var till och med roligt när flygplanet under lyftningen osäkert svängde både vänster och höger, för det påminde om ryska taxichaufförer som låtsades veta vart de skulle men egentligen inte hade en aning. Lyckligtvis kom vi till Arlanda utan omväg!

På Arlanda skiljdes vi åt och tackade varandra för en grym resa och tackade Gud för fantastiskt väder, häftiga matcher, galna upplevelser och minnen för livet.

Ensam kvar på Arlanda i väntan på bussen mot Jönköping satt jag och drack en kopp varm choklad och efter en vecka utan minsta nedstämdhet kom de där tårarna igen. Det var på sätt och vis väntat men det bekräftade också det jag redan förstått, att den här resan skulle få vara en period av vila från det jobbiga och något att se tillbaka till som motivation för att det finns saker i livet som är värt att leva för. Kanske dyker jag ner ordentligt nu eller så fortsätter det vara en bra period, men oavsett är jag sjukt tacksam för den här kortare tiden av vila från jobbiga tankar. Under måndagen började både jag och Simon jobba igen och vi tar sedan ut sommarens sista semesterdagar om några veckor.

Tack Simon, tack Gud, tack fotbollslandslaget för en maxad resa, och tack kära läsare för ert stöd och er positiva feedback kring både depressionen och resan. Ni är guld! ❤