På natten till torsdagen, bara några få timmar efter Sveriges storseger, stod vi utanför järnvägsstationen redo att gå mot perrongen. Vi hade fått köra våra väskor genom en röntgenmaskin för att ens komma in på stationsområdet och blev som vanligt ”godkända”. Vi hade redan tidigare haft frågetecken kring avgångstiden eller ankomsttiden för vårt tåg, eftersom någon av dom inte verkade ta hänsyn till att vi skulle passera två tidszoner på vägen, men en kille på supportlinjen hade sagt att avgångstiden skulle vara i lokal Jekaterinburg-tid. Han hade fel.
Vi fick snabbt veta av andra svenskar på plats att tåget inte skulle gå 02.03, utan 04.03. Tågen här går efter Moskvatid (två timmars tidsskillnad) och det var den tiden som visades på urtavlan. Det var ju logiskt, tänkte nog alla flera hundra svenskar och mexikaner som också tagit sig dit över två timmar för tidigt. Ja, jag är ironisk - vem fick för sig att det var en smart idé, och vem fick för sig att inte informera alla fans om det?! Mycket trötta efter en lång intensiv dag försökte vi hålla oss vakna i väntan på att tiden skulle gå. Efter en timmes vakande blev det plötsligt jättebråttom för då hade tåget ankommit till stationen. Vi fick snabb hjälp av fifa-volontärer att hitta till tåget och efter rutinmässig kontroll av våra biljetter, pass och fan-id var vi välkomna ombord. Precis innan vi steg på klev två militärer med hund ut ur vagnen. Flera militärer patrullerade perrongen och uppenbarligen tog man supportrarnas säkerhet på största allvar. Vi fick veta av någon på tåget att lokalbefolkningen aldrig sett så mycket polis och militär i stan som nu.
Det var redan ljust ute när vi gick ombord på vår vagn och där fick vi sitta ytterligare en timme innan avgång. Så varför vi stressade vet ingen. I klassisk Orientexpressen-anda var vagnen fylld av små kupéer som vette ut mot en smal passage i vagnen där man kunde ta sig till toaletterna och till de andra vagnarna. Varje vagn hade en egen värdinna som ansvarade för försäljning av vatten, läsk, godis, souvenirer och enklare mat. Värdinnorna var klädda likt flygvärdinnor med strikt klädkod bestående av skjorta, väst och militärhatt (s.k. garnisonlock), se stulen bild från Internet nedan, och de kunde som regel ingen engelska. Ingen större överraskning förstås.
Tur för oss var därför att vi fick dela kupé med en kille som kunde lite ryska! Vi hade funderat om vi skulle få bo med mexikaner, svenskar eller till och med ryssar på vår 28-timmarstur till huvudstaden, men alla gissningar var fel. Och turligt nog var även våra värsta farhågor felaktiga. In kom istället en jordanier vid namn Khalid som efter en hård vecka var ganska tacksam att få dela kupé med två nyktra killar som inte skulle bidra till mer öldrickande på hans resa. Vi tre delade på de fyra bäddar som fanns tillgängliga. De undre bäddarna kunde vikas upp vilket gav plats för upp till sex personer att sitta tillsammans. Snart hade ytterligare en timme gått och lagom till att solen gick upp var det äntligen dags för tre trötta killar att dra ner solskyddet och somna på varsin smal bädd medan vagnens skakningar gungade oss till sömns.
Runt tio-elva vaknade vi och de sex timmarnas sömn var definitivt för få. Vi hade tagit oss igenom en fjärdedel av resan medan vi sov, och när vi tittade ut genom fönstret kunde vi se skog, skog och åter skog. Den var faktiskt på pricken likt något vi sett förr. Det kändes som att sitta på ett tåg genom Västerdalarna och titta ut över vår egen natur. Vi pratade mycket med Khalid om allt ifrån Kenneth Andersson till flyktingfrågan men lyckades inte lista ut varför en jordanier åker på fotbolls-VM när hans fru är hos svärföräldrarna i Tyskland. Khalid var antagligen det resesällskap vi behövde trots att han var aningen äldre och levde ett annat liv än oss. Men han hade humor och det hjälpte mycket att han kunde en del ryska.
Tyvärr hjälpte inte hans ryskakunskaper när Nurps telefonbolag inte var behjälpliga med internet under resan. Det är svårt att kommunicera med supporten när enda ingången är via chatt eller mail och man saknar internet pga att deras tjänst för att starta upp internet utomlands inte fungerar. För att göra en lång och tråkig historia kort så var telefonbolaget omöjliga att ha att göra med när dom behövdes som mest. Tack till Pär-Ola som gjorde allt för att hjälpa till hemifrån Sverige. Ironiskt nog, efter ett antal timmars krångel och frustration, började vi inse att tågets wifi faktiskt fungerade. Vi hade gett upp det hoppet redan tidigt, men det visade sig nätet bara fungerade när det fanns täckning på området. Utmed Transsibiriska järnvägen fanns det signal gissningsvis 20% av sträckan. Varje gång man såg att signalen ökade loggade man in på något socialt media, men innan man ens hann börja scrolla var täckningen borta. Lönlöst.
Det stora problemet var bara att vi fortfarande inte hade något bekräftat boende i Moskva. Tidigt kommande morgon var det dags att stiga av tåget och vi var fortfarande inte säkra på om det hade löst sig. Lyckligtvis fick vi en lite längre lucka med internet som tillät oss lösa det hela. Vår kommande värd hade blivit sjuk och skulle inte kunna möta upp på vårt airbnb. Istället erbjöd hon oss plats på ett hotell hon äger vars rum var tre gånger dyrare. Vi hade tidigare tackat nej till erbjudandet utifrån priset då själva airbnb-boendet redan var det dyraste boendet på hela resan. Nu skulle vi få bo där för airbnb-priset! Bilderna lovade riktigt gott. Vi tackade staden Kazan för bra internetförbindelse och tuffade vidare mot Moskva.
Under resan såg vi en hel del natur och en hel byar och städer. Simon stirrade ut genom fönstret under en timmes tid och beskrev en del hus som ”nattá” (natten), dvs som ett elände att bo i. Vi kunde se fattiga bönder som gick med lie på åkrarna. Kontrasterna blev återigen väldigt tydliga. Annars påminde landskapet mycket om Sverige. Mest minnesvärt var antagligen färden över Volga där vi fick en känsla över hur stor floden egentligen är. Annars minns vi tågmötena utmed rälsen där de mötande tågen till synes aldrig tog slut.
Själva tågfärden gick inte speciellt snabbt. Vi hade trott på höga hastigheter men vi gissar att vi snittade på 80-100 km/h. När vi nu i skrivande stund dubbelkollade detta insåg vi att vi faktiskt bara snittade på 65 km/h på de 1800 kilometrarna. Vår upplevelse av Transsibiriska järnvägen blev inte heller riktigt vad vi förväntade, kanske mest för att vi inte visste vad vi skulle förvänta oss :) Nurp hade nog sett framför sig ett långsamt gammalt ånglok med passagerarvagnar som sakta rullade genom byar timme efter timme. Istället åkte vi på ett förhållandevis modernt tåg som gick stabilt och tryggt på rälsen. Vi var glada för den moderna sovkupén och glada att resan kändes snabbt avklarad men den omtalade charmen av järnvägen kände vi aldrig av. Kanske berodde det på att vi ”bara” passerade två av de åtta tidszoner som ingår i sträckan?
Även om blogginlägget börjar bli långt kan bi inte låta kaoset i restaurangvagnen gå obemärkt förbi. Suget efter mat hann bli en rejäl hunger innan vi både köat klart till beställningsluckan och sedan väntat på matutlämningen på rummet. Trots att bara 8-10 personer stod framför oss tog det 45 minuter att bli först i kön. Två stressade och oorganiserade kvinnor sprang runt i den trånga vagnen och serverade vid borden där vi dessutom hamnade i vägen medan vi köade. Det upplevdes som om de även lagade maten själva förutom att ta emot betalning, servera, plocka av borden, ta emot öl-beställningar från gäster vid borden och bli kyssta av mexikaner som druckit för mycket. Till råga på allt stod en man som var anställd för att hjälpa till med översättning vid kassan och lyfte inte ett finger för att hjälpa de stressade kvinnorna. Khalid tyckte också det var sjukt men konstaterade att detta var ett praktexempel på rysk organisation. Man gör det man är tillsagd att jobba med och rör ingen annans jobb. Vi fick vår mat efter ytterligare 40 minuter och det var värt all väntan. Det smakade jättegott!
Slutligen sjönk solen ner bakom horisonten och det som höll oss vakna var bara nyfikenheten över fotbollsmatcherna som pågick. Till sist däckade vi framåt midnatt när det bara var några timmar kvar till ankomst.
Vi vaknade 05.00 av det ”angenäma” plingandet från tågets högtalare: dum-du-di-ditt. ”Ubiversi passatjerskij” typ, och sen en harang om att det var dags att gå upp och att inte glömma värdesaker. Detta sades på ryska, engelska, spanska och franska. Sen tyckte dom det kändes lämpligt att upprepa det på alla fyra språk igen. ”Flygvärdinnan” knackade på och såg till att vi var vakna och när vi drog upp solskyddet såg vi att vi redan var långt inne i Moskva. Strax stannade tåget och vi tog farväl av vår jordanske vän och gav oss av ut i friheten i Moskva. Kanske kände vi oss hemma i en modern huvudstad som Moskva. Alternativt kände vi oss trygga med hur Ryssland fungerar. För när vi skulle ta oss till vårt hotell genom att hitta tunnelbanan och köpa dagspass var det inget som gjorde oss oroliga. Det var som om vi hade gjort det tusen gånger förr och att kassörskan inte pratade engelska var inte längre något hinder. Adin (ett) och Dva (två) funkar utmärkt blandat med några tecken och passande ord som Da och Njet. Det gick också hyfsat lätt att gissa vilken station vi borde åka till och vilka linjer vi behövde byta mellan på vägen.
Klockan sex på morgonen anlände vi till vår slutdestination på tunnelbanan. När vi väl var ovan mark såg vi ett välkänt hamburgerställe där vi valde att påbörja dagen med en lugn frukost. Vi hade inte längre några måsten. Vi skulle bara ha det gött i två dagar här i stan innan hemfärd sent på lördag kväll. Därför ville vi inte stressa utan åt i lugn och ro medan vi njöt av att vara lediga.
Så småningom var det dags att lokalisera vårt hotell och helst upptäcka att det både existerade och att det var så fint som vi sett på bilderna. Det var visserligen inte helt lätt att hitta men vi blev insläppta trots att receptionisten först inte kunde hitta vår bokning. Vi blev lovade att få lämna väskorna tills ett rum blev ledigt, helt enligt överenskommelse. Incheckning var 14 och vi var där kl 07. Vi fick hänga en stund i lobbyn eftersom vi dels ville publicera det förra blogginlägget, och dels för att vi inte var mentalt redo att fånga dagen. Det gjorde vi rätt i, för inom kort blev ett rum ledigt och vi fick checka in redan då. Vi insåg snabbt att vi dragit en vinstlott. Vi fick bo i ett rum som var helt nyrenoverat och det luktade till och med nytt av möblerna. Allting var fräscht och kontrasten var enorm mot det senaste boendet i Jekaterinburg. Vi tog tillvara på duschmöjligheten, publicerade det förra blogginlägget och skulle sen bara vila lite innan utflykt på stan.
Fyra timmar senare vaknade vi upp totalt borta i skallen men strax mer redo än nånsin att ta Moskva till våra hjärtan. Eller nåt sånt. Mer om det i nästa inlägg!