Den stora dagen var kommen. Vi skulle peta ner de regerande världsmästarna från tronen.
För att göra detta började vi dagen men en väldigt lätt måltid, en smörgås och två stekta ägg. Stabil rysk frukost. Vi checkade sedan ut från hotellet och försökte få en taxi som skulle kunna ta oss de tre milen till Adler där matcharenan ligger och även platsen för vårt nästa två-nätters boende. Ett vanligt sätt att få fram något till chaufförerna är ett peka, trycka och googla. Men denna gång så fanns det förutom ryska även tyska att välja på. Och till Simons stora förvåning så började Nurp prata tyska med chauffören. Efter några fraser i bilen började de prata italienska med varandra också. Chauffören hade bott i både Tyskland och Italien så för en gångs skull gick det att hålla en konversation med någon lokalbo. Men tyvärr förändrade det inte något i sak kring ryssarnas språkkunskaper - snubben var ju inte ryss utan armenier.

Med google translate och begränsad engelska hade vi bokat airbnb-boende i Adler hos "ЮЛИЯ". På de här dagarna har vi lyckats lära oss så pass mycket ryska att vi nu också förstår att det uttalas Julia. Dessvärre var inte Julia hemma och hon verkar inte ens bo här, utan hjälper antagligen sin mor att hyra ut en del av huset. Här bor också en man som troligen är hennes bror och en kvinna med barn som kan vara hennes syster och systerdotter? Vi vet inte, för det bor massa random folk här. Vi har ingen aning om hur släktförhållandena är eller om de ens är vänner med varandra. För här fanns bara ryska språket att välja på. Vår värd var en babushka vid namn ... ja hur skulle vi kunna veta? Vi hade efter tre dagar inte utbytt ett ord med varandra som vi båda parter förstått. Hon och hennes vuxne son (?) kom fram till oss och pratade en stund och trots att vi tydligt inte förstod valde de att fortsätta prata med oss. De verkade vara trevliga i alla fall.

Vi började vår promenad mot arenan, en promenad man trodde skulle ta ca 15 till 20 minuter då man såg arenan klart och tydligt. Men att gå runt i den olympiska parken var ingen lätt uppgift. Det var knapphändig information om vart man skulle och hur man tog sig dit. Men tack vare vårt ryska lokalsinne tog vi oss till arenaområdet där flera tusen samlats för att vänta in matchen. Till våran stora förvåning var det nästan bara svenskar på plats. Vi undrade om de tyska supportrarna redan hade gett upp VM-drömmen? Man såg gula matchtröjor från alla möjliga mästerskap vi deltagit i (VM-94, VM-06, EM-16..), pippi långstrump-peruker, vikingahjälmar, gulblå-peruker & skägg, och personer i Heidi-kläder fast med de svenska färgerna. Så länge det är gult eller svenskt så verkar all utstyrsel vara godkänd! Vi passade på att få varsin flagga målad på kinden och Simon slog till med en rosa Sportbladet-hatt som stöttning under match. Otroligt vackert.. Nurp kunde stoltsera med sina Sverige-glasögon så inget extra behövdes där. Vi valde ett av få matställen på området och beställde pizza och hamburgare. Hamburgaren var god men pizzan var av det sämre slaget. Kanske hoppades personalen att de öldrickande svenskarna inte skulle märka bristen på kvalité?

Vi slöt upp med supporterföreningen Camp Sweden och sjöng med i ramsor som ”Deutschland Aufwiedersehen” (Hejdå Tyskland) och ”Kanna på, Kanna på” innan vi bestämde oss för att söka oss inåt. För att ta sig in till arenan behövde man hitta till rätt gate, så återigen kom vi att få hjälp av vårt ryska lokalsinne då vi var på fel sida av arenan och vi fick återigen ta vad vi trodde skulle bli en kort och rask promenad. Men så var inte fallet denna gång heller. Det var nu som det viktigaste ögonblicket på hela resan skulle ske. Skulle vi komma in med våra biljetter? Hade vi blivit lurade? Vi hade ju köpt biljetterna privat och inte via FIFAs officiella kanal - så skulle vi få sitta några hundra meter från arenan och se matchen på tv?! Men som två hala ålar gled vi genom vad som liknade en säkerhetskontroll på alla de flygplatser vi besökt under resan.

Stämningen var riktigt häftig och känslan både pirrande och förväntansfull när vi gick uppför trappen mot vår sektion. Arenan ligger precis vid havet så utsikten var riktigt fin på vägen upp. Ett par tyskar fotograferades med både flaggor och VM-pokal så vi tog chansen och blev fotograferade med dom av en pressfotograf som kom förbi. Resultatet av hans bild nedan. Proffsnivån kan man diskutera..

Det är svårt att återge känslan under match. Det var otroligt häftigt och roligt att vara i klacken (vi lyckades få klackbiljetter eftersom säljaren är långvarig medlem i supporterklubben) och stämningen var konstant hög genom hela matchen. Inte minst vid Toivonens mål då man knappt kunde tro att det var sant! Vi varvade ramsor med sånger och roligast var ”Boa-Boa-Boa-Boateng, Han hänger inte med, han hänger inte med, Han hänger inte med mot Marcus Berg”. Kanske blev det ännu roligare pga hans utvisning! Vi sjöng, ropade, jublade, hoppade och klappade händer som aldrig förr. Vi båda fick ont i ena handen pga klappandet. Man är inte van att klappa händer så länge :) En stund in i matchen stannade jag (Nurp) upp och tänkte på vad jag just var med om, i och med att en av mina stora drömmar om att vara på VM slog in. Det är ingen hemlighet att jag har väldigt lätt till gråt numera, så både tårar av tacksamhet till Gud och tårar av ledsamhet rann nerför kinden medan de svenska och tyska stjärnorna spelade bollen mellan sig.

Vi pratade om att vi knappt hörde tyskarna i publiken och funderade om det berodde på att arenan var så stor. Det var först när dom gjorde 1-1 som de märktes av. Ni förstår sen att luften gick ur fullständigt när Kroos dunkade in frisparken i krysset. Vilket mål! Plötsligt var det ingen tvekan om att 60-70% av publiken höll på Tyskland. De skapade ett öronbedövande jubel i motsats till den totala tystnad som uppstod hos oss i den svenska klacken. De flesta svenskar satt kvar länge och deppade, och en tysk supporter på väg ner för trapporna klappade om dystra svenskar och visade medkänsla. Fint gjort! Hörde däremot senare från svenskar som var utspridda på arenan att flera tyskar varit oförskämda och hånat dom efter matchen.

På hemvägen fick vi veta att Mexiko inte vunnit med 2-0 utan 2-1 och därmed började räknandet om Sveriges möjligheter att gå vidare. Hoppet tändes igen medan vi gick hur långt som helst för att ta oss tillbaka till lägenheten. Det mesta var avstängt i och med match så omvägen tog 30 minuter extra. De nyare skorna Nurp använde, eftersom vi ju mest skulle stå stilla under matchen, gav skavsår efter allt gående, hoppande och studsande före, under och efter match. Det blixtrade snyggt på himlen medan vi gick hemåt och inte långt därefter kom även regnet. Till vår fasa gick strömmen så att vi blev utan wifi på rummet i två minuter!! Det var knappt så att vi överlevde.

På söndagen var det ”dagen efter”-känsla, för alla utom oss. Vi såg knappt en svensk på hela dagen. Antingen hade dom åkt hem eller så höll dom sig inne på hotellet och försökte överleva baksmällan. Den enda efter-känslan vi hade var Nurps hesa röst. Vi tog först en lugn dag ”hemma” och passade på att avbryta vår bokning i Jekaterinburg där vi skulle vara om två dagar, eftersom vi fortfarande inte fått ordentlig kontakt med vår värd. Vi bokade istället in två andra boenden då det var svårt att hitta något prisvärt för tre nätter på så kort varsel. Airbnb är inte så tokigt ändå!

Vi begav oss sen mot stranden vid Olympiska Parken. Det är ganska häftigt att gå förbi Formel 1-banan, en jättestor tennisarena, konståkningsarenan, en multisportarena som användes framförallt för hockeyn under OS, och inte minst den snygga Fisjt-stadion där vi såg matchen. Allt ligger inom en kort radie, samtidigt som det tar över en halvtimme att passera allt. Vid stranden blåste det mycket men vindarna var så varma och sköna att solgasset inte blev lika påtagligt. Den upplevda temperaturen blev därmed perfekt så vi kunde fortsätta jobba på brännan och leka i vågbrytningarna vid stranden i flera timmar. Vi passade på att stanna till på en restaurang på hemvägen där ”ut”- och in-redningen var stilfullt utformad (vi satt ju ute). Det lovade gott och smakade ganska gott. Förutom för Simon som både fick en aningens för liten portion och en plastbit i maten. Eller var det ett ostronskal? Här ville dom plötsligt ha dricks också vilket vi inte sett tidigare här i Ryssland. Vi fick välja mellan tio och femton procent, och då fick svenskheten läggas åt sidan: ”Ten percent” sa vi, sedan drog han kortet och nästan kastade kvittot till oss och försvann. Han blev nog inte så glad.
På kvällen såg vi på fotboll i vår lägenhet och Nurp passade på att fixa några nödvändiga uppdateringar till tipssajten. Vår sista dag i Sotji blev superbra!

På måndagen tog vi en lång skön sovmorgon. Som vanligt ;) Vi hade bestämt att Julia skulle skjutsa oss till flygplatsen kl 12 eftersom flyget vidare mot Moskva och Jekaterinburg lyfte runt 15. Vi hade under natten insett att avgångstid var 15.50 och övervägde att be Julia hämta oss vid 13 istället, men vi lät bli för att inte krångla till det för henne, något vi skulle bli vääääldigt tacksamma för! Vi irrade runt i deras bostadsområde en stund eftersom en fet lastbil stängde vägen på grund av nybyggnation i området. Inte ens hon höll på att ta sig ut. ”Ch-nå ärr-pläjn” (no airplane) sa hon skämtsamt på bruten engelska, men visst hann vi i tid till flygplatsen. Redan 12.30 var vi där och skulle ha drygt tre timmar tillgodo. Men på skärmarna över avgångstider fanns inte vår flygtid med. Vi frågade informationen och dom sa att jodå, gå bara till check-in-stället där. Vi insåg då till vår fasa att det var detta flyg som hade flyttats! Nurp hade fått mail i april-maj om en ändrad flygtid men hur mycket han än letat kunde han inte längre hitta det. Kanske ändringen också var uppdaterad i våra bokningar, tänkte vi och fick utgå från det. Tills nu. Vi hittade vårt flightnummer på skärmarna och flygtiden var 13.05. Om 30 minuter!! Check-in-boxarna var stängda, tjejen vid informationsdisken sa att vi får boka om våra biljetter vid flygbolagets monter, så vi skyndade dit. På vägen dit bestämde vi oss för att det här minsann skulle gå vägen och vi bad var för sig en enkel bön om att Gud skulle lösa situationen vi försatt oss i.

Tjejen vid montern började genast ringa samtal, vi sprang tillbaka till check-in-disken och fick våra biljetter men väskorna skulle få bli handbagage då det var försent att checka in dom. Därmed skulle vi bli tvungna att kasta alla vätskor vi hade med oss, t.ex. deo, rakgelé och solkräm, och dessutom fanns en nagelsax i bagaget. Man vet aldrig när man får nytta av en sax. Med bara en kvart kvar till avgång rusade vi mot säkerhetskontrollen medvetna om att väskorna skulle komma att bli genomsökta och att vi därför skulle tappa än mer tid. Upp med väskorna på bandet, igenom metalldetektorn och ut på andra sidan medan man sneglade på kvinnan som tittade på väskorna i röntgenmaskinen. Simon var en bit före och kom till Nurps förvåning igenom utan problem. Så även Nurp. Vi sprang för fullt letandes efter vår gate och undrade högt hur dom kunde släppa igenom oss så lätt. Var det ett mirakel som just hände? Toksvettiga i 25-gradersvärmen kom vi till gaten där de sista tio boardade bussen som skulle ta oss till planet. Vi hann till och med köpa varsin dricka i dricka-automaten innan vi gick på bussen och snart även på planet. Och en av de svettiga grabbarna var tacksam för deon som ju faktiskt fick följa med in i planet.

Vi ger vårt varmaste tack till Gud och till Ural Airlines som hjälpte oss på bästa sätt och dessutom gav oss den bekvämaste flygresan hittills. Vi hann alltså med flyget och är i skrivande stund på Moskva flygplats i väntan på flyget till Jekaterinburg. Med fyra timmar tillgodo borde det lösa sig. Bara inte avgångstiden är ändrad..