När jag bestämde mig för att skriva om resan var första tanken på hur ärlig jag skulle vara. Inte så att jag planerat att ljuga om det vi är med om, utan snarare ifall jag skulle våga ge en rättvisande bild av läget. Många vet redan om det, men det är inte allmänt känt vad jag går igenom. Den här fotbollsresan är en stor ljuspunkt i tillvaron, en möjlighet att få njuta en stund av livet i det mörker som annars omger mig.
Med inspiration från bl.a. Lisela Hellberg som modigt och öppet berättat om sorgen efter sin brors bortgång, och mina egna funderingar om att slutligen dela med mig, så kommer här en osminkad bild av det jag går igenom. Jag skriver det inte för att söka sympatier, för jag har redan ett helt gäng vänner som är redo att ställa upp så fort det behövs. Jag skriver det istället för att jag tror att vi tjänar på att vara lite mer öppna om skiten vi går igenom och för att det förhoppningsvis kan hjälpa någon mer att våga öppna sig och berätta för en vän vad man går igenom. Man KAN vara stark själv. Men i mitt fall märker jag att man är betydligt starkare tillsammans med andra.
Jag är en av dom som lider av psykisk ohälsa. Jag är deprimerad.
Jag hade inte ens tänkt tanken att det kunde drabba mig och jag hade ingen aning om hur jobbigt det kunde vara.
Det började på allvar för över 1,5 år sen till följd av en längre period med insikter om att saker i mitt liv inte gick ihop. Jag upplevde mina första ångestattacker och hade perioder där jag inte kunde äta ordentligt. Jag inbillade mig att jag snart skulle må bra igen, men det blev inte bättre, snarare tvärtom. Jag fick snabbt samtalshjälp och har fortsatt haft det sedan dess. Sedan ett år tillbaka tar jag också antidepressiva tabletter. Jag gör det inte för att det är roligt utan för att det är en absolut nödvändighet för att orka med det jag går igenom.
Det har funnits några perioder där tillvaron varit så tung att uthärda att jag på allvar övervägt självmord. Mina vänner har tagit mig till psykakuten av rädsla för vad jag kunnat ta mig till. Jag har en ganska bra uppfattning om bästa sättet för mig att avsluta livet på. Det har jag ägnat många timmar åt att fundera på. Jag är inte glad över det, inte heller stolt över det. Det är bara så det är. Jag vill ju egentligen leva men ibland finns inte orken där. Jag är ledsen för den oro och rädsla jag har gett mina närmaste, men när man är på botten är det otroligt svårt att påverkas av andras kommande sorg över sin bortgång. Till en början är familjens stöd och kärlek det som håller en vid liv. Men på grund av tung press under långa perioder kan man må så otroligt dåligt att inte ens det hjälper. Då är den mörka vägen den enda möjliga.
Tankarna kommer fortfarande ganska ofta, men inte som seriösa funderingar utan mer som snabbt flyende tankar eller ett önsketänkande. Vardagen är förhållandevis bra, vilket beror på de stämningshöjande tabletterna, men ibland gör jag inget annat än att låser in mig i mitt hem i flera veckor och undviker att träffa någon. Förutom arbetskompisarna, för jobbet är den bästa viloplatsen näst efter hemma. De flesta ser nog fortfarande mest den glada sidan av mig, för den finns ju där, men varje dag består som regel av en halvtimme där tårarna rinner oavbrutet. Jag kallar det inte ångest, för tabletterna tar bort den känslan. Däremot känner jag en tydlig oro på insidan som måste få ta sig uttryck i tårar, annars kan den riktiga ångesten komma tillbaka. Den oron kan komma både när jag är själv eller när jag är bland folk jag trivs bra med. Det är inte bara en gång som vänner hållit om mig medan tårarna runnit och kroppen skakat av förkrosselse. Det kommer hända många gånger framöver också.
Jag kommer må så här ganska lång tid framöver, om inget mirakel sker förstås. Jag vet det eftersom jag brottas med saker jag inte får ihop. 1 + 1 blir inte två. Det är den frustrationen som övergår till en uppgivenhet som till sist blir hopplöshet. Utan hopp inget liv. Som tur är har jag hopp om att en dag ta mig igenom det här. Medicinen hjälper mig att orka kämpa men samtalen och hoppet till Gud är den främsta nyckeln ut ur det här. Jag lägger över 1000 kr i månaden bara på samtalen men det är lätt värt det när jag vet vad som står på spel.
Med utgångspunkt från det här förstår ni att inte ens jag själv trodde att det skulle bli något Nurps Tips i år, för jag har varken haft motivation eller energi att bygga sidan. Men trots allt är den på plats, även om inte allt funkar lika bra som jag vill. Det här inlägget är förklaringen. Det är många kvällar som gått åt till att gråta istället för att bygga sidan. Om jag ser tillbaka är det nästintill ett under att den har blivit så bra som den är trots allt. Samtidigt som stressen varit stor över sajten så har det också gett mig fokus på annat än det mörka. Och den fina feedback jag får gör det värt varje jobbig stund.
Ni som tror får gärna be att jag fortsätter orka och fortsätter göra framsteg. Resan är lång men jag märker att jag är på väg åt rätt håll. Jag kommer dyka ner igen och igen, men jag ska göra allt jag kan för att kämpa vidare. Tack alla som är med och hjälper mig på vägen <3