Det här inlägget skrivs medan vi blickar ut över Rysslands oändliga vidder av ängar, skogar, byar och städer, men mer om resan ifrån Jekaterinburg kommer i nästa blogginlägg.

I vår senaste skrivelse berättade vi om vårt första dygn i Jekaterinburg. Vi avslutade den kvällen med att ta en taxi för 130 rubel, dvs 19 kr, de fyra kilometrarna till Fan Zone. Den sista matchen i grupp D mellan Argentina och Nigeria sändes på storbildskärmar och vi slöt upp med svenskar och framförallt mexikaner för att åtnjuta fotboll när den är som vackrast. Men det visade sig vara Nigeria som spelade den vackra fotbollen och inte Argentina. Hur som helst var det inte tal om att hålla på Nigeria för 95% av publiken höll tydligt på sina latinamerikanska kollegor och vi fick helt enkelt backa upp Messi trots att vi gärna sett en nigeriansk skräll. Fan Zone bjuder ofta på hög stämning med alla fans som samlas för att se på fotboll ihop eller alternativt (som i de flesta svenskarnas fall) dricka öl och sjunga ”Kanna på Kanna på”. Även denna kväll var ett fint minne.

På hemvägen testade vi Jekaterinburgs spårvagnar som oavbrutet trafikerar gatorna. Vi hade turen och fick en modern sådan. De gick gratis för oss supportrar och tog oss hem smidigt mitt i natten. De sena matcherna slutar ju 01.00 här borta i Östern (UTC +3), men vi försökte aldrig anpassa oss efter denna tidszon eftersom vi bara hade två dagar på plats. Vi var lite stolta som hoppade av på exakt rätt hållplats trots vår bristande orientering i staden, och kunde därför spatsera hem de sista 300 metrarna i beckmörkret utan att tappa bort oss. Vi fick leta efter rätt dörr eftersom 7-8-våningshuset vi bodde i också var minst 7-8 trappuppgångar bred. Alla ingångar var ju lika nedgångna och de saknade siffror/bokstäver som hjälp att hitta rätt. Vi tog oss på nytt uppför den steniga ”jordkällar”-trappen, öppnade de fyra plåt-säkerhetsdörrarna och däckade snart i vår bäddsoffa med lånade sängkläder som visserligen luktade mögel men förhoppningsvis var nytvättade. Tilläggas kan är att bäddsoffan inte var en sån där klassisk utdragbar med madrass under, utan här var idén att man drar ut hela soffan från väggen och välter ryggstödet bakåt, sen är sängen klar. Vi fick alltså sova på längden (huvud och fötter mot armstöden) istället för bredden. Och vad tror ni fanns som stöd för det nedfällda ryggstödet? Precis, ingenting. Det var inte bara en gång som Simon höll på att ramla ur sängen för att ryggstödet välte ner när han låg för långt ut.

Nu kom äntligen onsdagen med den stora höjdpunkten Mexiko-Sverige! Vi intog vår frukost som vi köpt dagen innan, googlade upp sevärdheter och bokade en taxi till stans högsta byggnad och utsiktspunkt. Vädret var mycket varmare än vanligt även idag och solen fortsatte steka på oss hela dagen. För en liten slant spenderade vi en halvtimme-timme på 52:a våningen på Visotsky Business Centers toppunkt. Vi insåg hur stor den här staden är och det blev uppenbart att vi i vårt huvud inte hade accepterat att stan är lika stor som Stockholm. Här bor över 1,4 miljoner människor. Staden är fullt av höga skyskrapor och lägenhetskomplex, både i den gamla ryska stilen och i den allra modernaste tappningen. Det är nog just kontrasterna som är kännetecknande för Ryssland, här finns ju både det nyaste och det äldsta på en och samma plats. I Jekateringburg finns höga byggnader med flervåningars led-tv på väggarna á la New York och skyskrapor som visar snygga ljusshower när mörkret krupit sig på. Den här stan ligger inte efter på något sätt, förutom i förmågan att renovera och byta ut det gamla..

På skyskrapans utkiksplats blev vi tillfrågade om att ta kort tillsammans med både mexikaner och ryssar. Det fortsatte vara ett pågående tema hela dagen. Alla svenskar upplevde samma känsla av att vara exotiska. Det ledde också till många utbytta lyckönskningar inför den stundande matchen och det skapade en skön stämning i hela staden. Vi använde givetvis våra matchtröjor för att visa vart vi hörde hemma.

Under natten hade tre huskvarnabor anlänt till denna asiatiska stad vid världens ände. Vi mötte upp dom i stan och tog chansen att provsmaka maten på ryska Pizza Hut. Maten fick klart godkänt men storleken på lilla pizzan gav oss alla en snopen blick. Inte ens ett barn kunde bli mätt på det. Svenskarna var inga mindre än Nurps pastor Hans Jansson och hans två söner Simon och Jakob som bestämt sig för att se åtminstone en Sverigematch. Även om ”storblom” och jag trivdes bra i varandras sällskap så är det nåt speciellt i att vara fler. Det blev därför väldigt roligt att både få prata om våra äventyr i Ryssland och inte minst att ladda upp tillsammans inför match. Vi tog en kort promenad ihop till parken vid de sjungande fontänerna (som inte sjöng när vi var där) och njöt av solen, naturen och värmen.

Sen var det dags för Camp Swedens stora samling inför matchen: hela svenska supporterskaran skulle gå de två kilometrarna till arenan i en enda stor trupp. Vad passade bättre (?) än att påbörja vandringen från torget vid den stora Leninstatyn? Hundratals svenskar slöt upp och snart var vi flera tusen gulklädda som stod tillsammans. Marschen avgick snart ackompanjerad av klassisk svensk skönsång i tidigare oupptäckta tonarter till sånger som ”Vi är svenska fans allihopa”, ”Du gamla du fria”, ”Adios adios Mexico” (hejdå hejdå Mexiko) och såklart vår stoltaste ramsa ”Andra sidan är ni klara”...

Hela gatorna fylles av människor som beundrade spektaklet och både filmade och fotade den till synes oändliga skaran av svenskar som firade VM-äventyret. Det high-fivades hejvilt med både ryssar och mexikaner som tittade på eller själva promenerade mot slagfältet. Det var en riktigt häftig upplevelse och trots att svetten rann i värmen var det bara glada miner. Inte så konstigt då en så avgörande och spännande match var på gång! När hela gänget anlände till arenan var det fullsmockat med människor omkring hela området och vägen där vi gick fram. Vi upplevde det som om hela stan tagit sig ut för att få vara med om den här unika tillställningen, och det var svårt att hålla koll på varandra i folkmassorna framför entréerna.

Snart var vi inne på Jekaterinburg Arena, speciellt utbyggd med extra läktare för att klara kraven för ett fotbolls-VM. På de stora läktarna satt vi oss när matchen strax skulle dra igång. Jakob, en av huskvarnaborna, hade varit nervös hela dagen och nu spred sig nervositeten även till oss andra. Tänk om Sverige skulle förlora.. Eller tänk om Sverige skulle vinna! Dessutom, tänk om både Sverige och Mexiko kunde få ta sig vidare från gruppspelet?! Det var det drömscenario vi målat upp och pratat om med alla mexikanare. De önskade samma sak, men förstås att det skulle ske via Mexiko-vinst. Hur häftigt hade det inte varit att få fira MED mexikanarna efter slutsignal? Om bara den drömmen fick slå in, var tankarna inför match, då skulle hela semestern vara fulländad!

Sverige ställde upp med samma manskap som i matchen mot Tyskland. Samma 11 spelare skulle försöka göra det dom tyvärr inte lyckades göra mot Tyskland, att ta Sverige till åttondelsfinal. Men det var inte samma manskap som skulle göra det på läktaren. En betydligt mindre skara svenska fans behövde skrika sig hesa för att hjälpa de 11 som skulle göra jobbet på planen. Och vi skulle göra det mot Mexiko, som redan under nationalsången gjorde sig mer hörda än vad tyskarna gjorde på hela matchen i Sochi. Vi insåg redan då att slaget på läktaren var totalt förlorat.

Förutsättningarna var bra för att Sverige skulle ta sig vidare. Vinst räckte till avancemang. Om Tyskland spelade oavgjort så var även Mexiko vidare. Och om Sveriges förlorade så måste Tyskland också förlora. Och om Tyskland vinner med mer än 2 mål... Okej det fanns väldigt många scenarion. Men vi såg bara ett framför oss. Självklart var det vinst vi ville ha! Vi var redo att göra allt i vår makt för att vinna mot alla de mexikaner som var på plats. Direkt efter matchstart märktes att den svenska klacken inte var samma som mot Tyskland. Speciellt då det var mexikaner i den svenska klacken så nära att de satt både bredvid och framför oss. Vi sjöng och skrek allt vi hade men ljudet nådde inte ens ner till svenskarna på sektionen nedanför. Mexikanernas sång ekade däremot runt hela arenan och de gjorde allt för sitt lag på planen.

En stund in i matchen tog Mexikos Chicharito bollen med handen i straffområdet och domaren tog hjälp av VAR för att titta på situationen. När domaren var på väg att tillkännage beslutet kände man nervositeten stiga i publikhavet då det var på väg att bli straff. Vi svenskar var förhoppningsfulla medan mexikanerna var skrämda. Men icke, sa domaren, som påminde om domaren som dömde Tysklands-matchen. Var han också köpt av tyskarna? Hörna blev det istället, och det blev återigen det mexikanska havet som fick jubla samtidigt som luften lite gick ur det svenska lägret, för vi ville inte ha en sån där match igen. Men Sverige spelade bra och höll fortsatt nollan till halvtid. Vi behövde bara göra mål för att ta oss vidare.

Efter en stunds vila var det dags att sparka igång det som skulle avgöra grupp F. Mexiko fick inte till något farligt under början av andra, istället gjorde Sverige första målet! Chocken och jublet var lika stort och vi fattade knappt vad som hade hänt. När domaren en stund senare pekade mot straffpunkten för svensk straff började mexikanarna runtomkring oss tystna. Istället var det den svenska klacken som tog över arenan fullständigt med både sång och dans. Nånstans här började Simon tappa sin röst och jag började snegla på resultattavlan från den andra matchen och peppa våra allt dystrare bänkkompisar. Sverige hade nu ett drömläge att ta hem matchen, men skulle Mexiko också gå vidare ur gruppen? Det såg hoppfullt ut eftersom Tyskland-Sydkorea fortfarande stod 0-0, något som skulle föra både Sverige och Mexiko vidare. När så tredje målet kom var hela svenska gänget i eufori över en jätteprestation av det svenska laget!

I min pessimism hade jag i Nurps Tips tippat Sverige som sista lag i gruppen samtidigt som jag hoppades på betydligt mer än så, och hur fantastiskt skönt var det inte både för oss och för er att se Sverige lyckas med drömmen? Mexikanarna vände sina blickar mot den andra matchen och så gjorde delvis vi också. Denna match var avgjord även om tiden inte var ute, men skulle Tyskland få in det där avgörande målet eller inte? Och så plötsligt flög det öl, Coca Cola och vem vet vad genom luften när Sydkorea gjorde mål, och ett enormt jubel lyfte hela arenan i samband med att anspänningen övergick till chock och glädje på samma gång. Kunde det vara sant att Tyskland höll på att förlora? När slutsignalen ljöd var hela arenan en enda glädjescen och svenskar firade med mexikaner överallt. Vi jublade åt våra spelare som kom mot oss på planen och tackade för stödet, och de enda som var ledsna var Mexiko-spelarna som antingen inte förstått att de gått vidare eller var alltför besvikna av matchresultatet. Det var uppenbart att de gått för gruppseger, för minst tio personer frågade oss efteråt om vi ville köpa biljetter till åttondelsfinalen i St. Petersburg dit nu Sverige åker istället. Mexikanerna hade redan tagit ut segern i förskott.

Kramar, high fives och leenden utdelades åt alla håll medan vi gick ner för läktaren. Alla sjöng gemensamt ”Deutschland Aufwiedersehen” och två skilda grupper av människor var nu en enhet av hoppande fans. När vi lämnade arenan mötte vi massor med svenskar, mexikaner och ryssar, och alla hälsade, gratulerade och/eller fotade oss. Vi hade ju ändå skrikit sönder våra röster så visst var det vår förtjänst ;) Simon och jag tog adjö av huskvarnagänget och tog oss de 400 metrarna hem till vårt ryska boende. Med stora leenden på läpparna över den bästa möjliga utkomsten av kvällen så packade vi våra väskor, duschade och gjorde oss redo för tågresa till Moskva. Men först skulle vi tillbaka till Fan Zone för att se avgörandet i Brasiliens grupp där Sveriges kommande motståndare skulle utses.

På vägen dit var det människor precis överallt. Både svenskar och mexikaner var ute på stan och firade, och det var också tusentals firande fans på Fan Zone. Medan vi var på området såg vi en bekant VM-94-tröja med namnet Andersson på ryggen och tänkte ironiskt att det ju var originellt. Varför inte köpa en ny tröja åtminstone. Det är trots allt 24 år sen succén. En stund senare insåg vi att vi nog gärna ville prata med ägaren av den där tröjan trots allt. Och en glad och trevlig man vid namn Kenneth Andersson var mycket stolt över den svenska krossen och lät oss både fotas och prata en stund med honom. En legendarisk kväll blev därmed ännu mer legendarisk!

Vi fick dra oss från Fan Zone innan matcherna var avgjorda för att hinna till lägenheten där väskorna fanns och sen vidare till tågstationen. Trots taxichaufförens extremt begränsade engelskakunskaper lyckades vi förmå honom att köra oss hem, vänta på oss och sen race:a till stationen några kilometer därifrån. Vi kom fram med knappt en halvtimmes marginal, sade Spatsiba till den hjälpsamme Alexandr bakom ratten och gick in på stationen där tåget skulle avgå 02.03 på natten. Inom några minuter väntade en tågresa till Moskva.
Trodde vi.

Fortsättning följer i nästa blogginlägg ;)